När jag surfade runt på nätet inför mitt höftledsbyte konstaterade jag att det inte fanns så mycket erfarenheter från de som har bytt höftled. Vad innebär det att byta en höftled? Jag är 50 år är inte det för tidigt? Det finns information om själva bytet, och från olika sjukhus, till och med filmer om bytet. Finns det någon som är intresserad av hur man mår i en sådan process kommer jag att beskriva mina upplevelser i denna blogg.När jag hade bestämt mig tillsammans med min husläkare att nu är det dags att byta höftled hade det varit en 5 år lång process av besvär smärta och förnekelse. Det började med smärta när jag sprang och åkte längdskidor, men jag tänkte att det är nog bara överansträngning. Med min systers tjatande började jag att få massage och det hjälpte, så mina problem var i musklerna (inbillade jag mig). Efter åtskilliga massagebehandlingar, besök hos naprapat och två magnetröntgen, insåg jag att det var höftleden. Den sjukgymnast som jag gick hos sa att det är bra för rehabiliteringen om man är i ett bra skick när man byter höftled. Jag fick ett träningsprogram som jag skulle göra varje dag innan operationen. Efter 9 månader av väntan och besvär var det dags, kl 07.30 lades jag in på Akademiska sjukhuset i Uppsala. 10.30 rullade de in mig i operationssalen. Ryggmärgsbedövning och lugnande, jag skulle alltså vara vaken när de skulle såga och fräsa. Ryggmärgsbedövning var fruktansvärt trots lokalbedövning känner man att det händer något i ryggraden, det känns som den svullnar upp och det gjorde ont. Själva operationen gick bra det var inte obehagligt på något sätt. Väntan på att ryggmärgsbedövningen skulle släppa var 5 långtråkiga timmar. När jag sedan kom till avdelningen blev det bättre, där fanns mina tidningar. Sömnen första natten var inte bra, jag sover alltid på mage, nu skulle jag sova på rygg. Personalen var bra och såg till att jag inte hade ont. Alvedon som grundläggande smärtlindring och sen morfin för att döda topparna. Man blev lite såsig i kolan.Dagen efter operationen var det dags att ta sig upp och gå med ett gåstol. Att ta sig upp till sittande på sängkanten var en utmaning av hur mycket smärta man kan utstå. Att sen försöka stå på benet var inte bättre, varje steg var en tripp to hell!! Jag var uppe och gick 2 små korta rundor i rummet den dan. Efter varje runda var det dags för mer smärtstillande, men inget mer morfin. Dag 2 efter operationen gick jag 6 rundor i rummet och en långpromenad på ca 25 meter när Marianne kom och hälsa på. Sjukgymnasten kom besök och gav instruktion till några övningar som jag skall göra regelbundet. Jag sov skitdåligt den natten för min rumskompis fick komplikationer efter sin knäoperation, rummet var fullt med sjukhuspersonal den natten. Dag 3 efter Operationen blev jag sämre, feber och högre puls, när jag försökte ställa mig upp och gå blev jag yr, svettades och fick en djävulsk smärta, så någon träning med kryckor och sjukgymnast blev det inte. Jag fick mer smärtstillande och somnade. Vaknade lagom till lunch och fick i mig den, ställde sig upp och gick några steg, det fungerade mycket bättre. Tränade att gå med kryckor och hur man går i trappor med kryckor. Nu väntar jag på middag, smärtan är ok och det känns bra. I morgon får jag gå hem.